Lars-Erik Lindström, kyrkoherde emeritus och tidigare kretsordförande i Linköping, har lång erfarenhet av både kyrkligt och fackligt arbete. Han uppmanar fler att engagera sig fackligt för att förbättra arbetsmiljön och villkoren i kyrkan.
På 1960- och 70-talen präglades kyrkan av stark solidaritet med tredje världen vilket påverkade prästers syn på sina egna löner. Det ledde till en stor eftersläpning i lönerna. På 1980-talet började därför engagerade företrädare i KyrkA att arbeta för att förändra situationen till det bättre.
Lars-Erik Lindström växte upp i ett arbetarhem i Norrköping och började läsa teologi i Uppsala efter studentexamen 1965. Han prästvigdes i Linköpings stift 1970 och gjorde först värnplikten inom militär personalvård och började efter detta arbeta i Johannelunds församling, där han ansvarade för barn- och ungdomsarbete. År 1981 blev han kyrkoherde i S:t Lars församling och senare kontraktsprost. Under sina sista yrkesår tjänstgjorde han i Linköpings domkyrka fram till pensioneringen 2013.
Hans fackliga engagemang började tidigt i det som då hette Prästförbundet, i dag Kyrkans Akademikerförbund. När medbestämmandelagen infördes 1974 blev han MBL-förhandlare för prästerna gentemot domkapitlet. Med tiden förändrades kyrkans arbetsgivarstruktur och förhandlingarna flyttades till pastoraten, samtidigt som fler fackförbund började samverka.
En av de viktigaste frågorna under hans tid har varit löneutvecklingen för präster, men även förändringen i arbetsgivarordningen när pastoraten år 2000 blev arbetsgivare. Samtidigt ligger tillsynen kvar hos domkapitlen, något som enligt honom ibland skapar otydlighet och konflikter.
Som emeritus fortsätter Lars-Erik att bidra med sin erfarenhet, bland annat genom att stötta medlemmar i förhandlingar och i ärenden som rör domkapitlets disciplinfrågor.
Han menar att det fortfarande finns många viktiga frågor att arbeta med: arbetsmiljö, sjukskrivningar (där kvinnor ofta är särskilt utsatta) och tydligare roller mellan arbetsgivare och tillsyn.
Samtidigt betonar han att fackligt arbete inte bara handlar om konflikt utan också om samverkan.
– Vi behöver kunna regelverket och stötta både medlemmar och arbetsgivare. Det handlar om att samarbeta för det gemensammas bästa. Vi kan kyrkan och kyrkoordningen och bör samverka på alla nivåer, säger han.
Genom kunskap, närvaro och dialog i allt från lokala möten till samtal med biskopen menar han att facket kan göra verklig skillnad i kyrkans arbetsliv.
Text: Marianne Wijkmark
