Medberoende i arbetslivet
Annika Almström, medberoendecoach, distriktschef och komminister i Hägerstens församling, har själv varit på gränsen till utmattning flera gånger. När hon fick reda på drivkrafterna bakom har hon ägnat sig åt att hjälpa andra att se mönstren och påbörja resan mot läkande. Att förstå mekanismerna bakom medberoende kan underlätta livet på så många vis, även i arbetslivet.
- Som präst under drygt 30 år mötte jag många människor och ville gärna hjälpa, ler Annika Almström. Jag hade alltid mycket att göra och var alltid stressad. Tre gånger fann jag mig på gränsen till utmattning på grund av konflikter som jag inte förstod.
- Men en morgon visade min sambo mig en modell som heter ”Medberoendes triangel”, berättar Annika Almström. Det är en modell utvecklad av Stephen Karpman som beskriver de destruktiva rollmönster som kan uppstå i relationer där medberoende finns.
- Det var då jag insåg varför jag hamnat i utmattning. Det fascinerade mig, och jag började förstå att vägen till läkning från överanpassning låg i att sätta mig själv i fokus.
Vad är då medberoende?
- Överanpassning är ett ord som beskriver precis vad medberoende är, säger Annika Almström. Det handlar i första hand om att vi inte klarar av att sätta gränser. Det är svårt att säga nej när andra ber om hjälp. Det finns ett behov av att finnas där för andra, ofta på bekostnad av sina egna behov. En del kan uppleva att de är högkänsliga då de ständigt har "tentaklerna ute" för att känna av andra människors mående och anpassa sig därefter. Detta skapar en ständig inre stress.
Ett typiskt drag hos medberoende personer är att de tar på sig ett ansvar som egentligen inte är deras. De går så långt i sin omtanke att de riskerar att överanpassa sig och till och med ta över andras liv. I sin strävan att hjälpa kan de utveckla ett behov av kontroll – de blir den som andra lutar sig mot, men också den som styr och påverkar andras liv i hög grad.
I grund och botten handlar medberoende om låg självkänsla. Svårigheten att sätta gränser bottnar ofta i en rädsla för att bli övergiven och oälskad. Behovet av att vara behövd kan bli så starkt att det formar hela ens identitet.
Många medberoende personer ogillar förändringar och föredrar att hålla fast vid det välbekanta. De vill undvika överraskningar och har ofta en bakgrund där de tvingats anpassa sig till en svår uppväxt.
Även om begreppet medberoende ofta kopplas till att ha vuxit upp med föräldrar som haft ett beroendeproblem, behöver det inte alltid vara fallet. Medberoende kan också uppstå i familjer där föräldrarna varit känslomässigt otillgängliga, psykiskt sköra eller befunnit sig i en svår livssituation.
- Mina föräldrar levde i ett trauma då min två år äldre bror föddes med Downs syndrom och hjärtfel, säger Annika Almström. De blev fråntagna sitt barn och visste inte om han skulle överleva. Därför var det svårt för dem att se mig och mina behov.
Medberoende är ingen diagnos, men det är ett utbrett fenomen. Många människor bär på en överanpassning som påverkar deras relationer och välmående. Det är en form av dysfunktion som kan ta sig många olika uttryck – och det är viktigt att lyfta fram och förstå dess rötter.
Öppna och stängda familjesystem – hur påverkas barnen?
Familjesystem kan ofta delas in i två kategorier: öppna och stängda. Dessa system påverkar hur familjemedlemmarna kommunicerar, hanterar känslor och relaterar till varandra – och i förlängningen även hur barnen formas och utvecklar sina egna strategier för att hantera livet.
Stängda familjesystem – en grogrund för medberoende
I ett stängt familjesystem präglas miljön av tystnad, hemligheter och osäkerhet. Här saknas ofta en tydlig och trygg vuxenroll, och barnen tvingas istället anpassa sig efter de vuxnas känslolägen. De lär sig att pejla av stämningen: Är det okej att jag uttrycker mig nu? Kan jag visa att jag är arg eller ledsen? Hur föräldrarna reagerar kan variera från dag till dag, vilket skapar en konstant osäkerhet.
Barnet blir vaksamt och utvecklar en ständig beredskap – tentaklerna ute, skannande sin omgivning för att undvika konflikt eller avvisande. Det handlar inte bara om att undvika att göra fel i en viss situation, utan om en djupare rädsla för att vara fel. När viktiga ämnen aldrig diskuteras och känslor sopas under mattan, skapas en tystnad som föder skam. Familjen kan vara kärleksfull och ha de bästa intentionerna, men något gör att de vuxna inte förmår att fullt ut axla sin roll som trygga ledare för barnen.
Konsekvenserna blir ofta långtgående. Barn som växer upp i ett stängt system får en otrygg grund att stå på. De lär sig att vissa saker inte får sägas högt, att vissa känslor inte får visas och att familjens regler är viktigare än deras egen upplevelse av världen. De utvecklar tidigt överlevnadsstrategier – copingmekanismer – för att hantera bristen på spegling och trygghet vilket kan sätta spår långt in i vuxenlivet och i arbetslivet.
Öppna familjesystem – en tillåtande miljö
I ett öppet familjesystem ser vi det motsatta: här får känslor finnas, och kommunikationen är ärlig och tillåtande. Ett barn som är argt, ledset eller glatt möts som samma person, oavsett vilken sinnesstämning föräldrarna är i. Om en förälder är trött eller har en dålig dag uttrycks det öppet, utan att barnet behöver gissa eller anpassa sig. Det gör att barnet kan känna sig tryggt i sin egen upplevelse och identitet.
I dessa familjer finns också ett naturligt flöde – vänner och bekanta kommer och går, samtal förs utan rädsla, och det finns en grundläggande tillit till både varandra och omvärlden.
En blandning av öppet och stängt
Många familjer rymmer båda dessa aspekter i olika grad.
- I min egen familj fanns en yttre öppenhet, men under ytan fanns ett trauma som inte gick att prata om – där var systemet stängt. Det finns många nyanser, och varje familj utvecklar sin egen dynamik.
I dysfunktionella familjer utvecklar barn ofta olika överlevnadsstrategier för att hantera en vardag fylld av osäkerhet, brist på trygghet och känslomässig frånvaro. Dessa strategier kan följa med långt in i vuxenlivet och påverka relationer, arbetsliv och självbild. Här är några av de vanligaste rollerna som barn tar på sig för att överleva i en familj där trygghet och spegling saknas.
Tapetblomman – det osynliga barnet
Det osynliga barnet väljer att gömma sig i skuggorna. Genom att inte ta plats, inte orsaka bekymmer och inte kräva uppmärksamhet minskar risken för konflikt. Dessa barn är ofta mycket anpassningsbara och skapar egna världar genom fantasivänner, dagdrömmar eller kreativa uttryck. De har ett rikt inre liv men saknar en känsla av tillhörighet – de är närvarande i familjen, men deltar inte.
I vuxenlivet är tapetblomman ofta en tyst och tillbakadragen person på arbetsplatsen. De anpassar sig och smälter in till den grad att de bär på en frustration som ibland kan komma ut genom oväntade och starka reaktioner. Många kämpar med psykisk ohälsa, depression och känslan av att vara osynliga. För en del blir en diagnos eller medicinering en form av bekräftelse – ett sätt att få sin existens erkänd. För att läka behöver tapetblomman träna på att ta plats och uttrycka sina behov.
Clownen – den som skojar bort allt
I familjer där det finns missbruk eller andra problem kan humorn bli en överlevnadsstrategi. Clownen gör allt för att få de vuxna att skratta och lätta på stämningen. Genom att vara rolig och spexig kan barnet kortvarigt få föräldrarna att glömma problemen.
Clownen blir ofta klassens clown. Som vän är hen lättsam och trevlig, men har svårt att släppa någon in på djupet. Bakom den glada fasaden finns ett sårat barn som längtar efter närhet, men som samtidigt är rädd för att visa sig sårbar.
I vuxenlivet kan clownen bli en skicklig försäljare eller underhållare. Men i arbetslivet kan denna person också skapa problem. Att alltid skämta och skoja kan sabotera seriösa samtal på arbetet. Clownen kan också ha svårt att ta ansvar och undviker gärna djupa samtal och nära relationer.
Många clowner riskerar att hamna i missbruk, eftersom de har svårt att sätta gränser och gärna flyr in i nöjen och alkohol för att slippa möta sig själva. För att läka behöver clownen våga möta sig själv och våga bli sedd.
Syndabocken – familjens problem blir barnets skuld
I vissa familjer är det barnet som blir problemet, det utåtagerande barnet som "förstör" familjens harmoni. I själva verket är det ofta familjens egen dysfunktion som projiceras på barnet.
Syndabocken känner sig tidigt utanför och söker sig ofta till andra i liknande situationer. De hamnar lätt i destruktiva miljöer, på gator och i gäng, eftersom tillhörighet – oavsett om den är positiv eller negativ – är viktigare än att vara ensam.
I arbetslivet kan syndabocken ha svårt att engagera sig i värdegrundsarbete eller samarbeta i team, eftersom de aldrig känt sig som en del av en gemenskap. De bär ofta på känslor av avundsjuka och kan ha svårt att hantera andras framgång.
Bland de olika rollerna är syndabocken mest sårbar för missbruk. Känslor av övergivenhet och utanförskap kan leda till självdestruktiva beteenden och en konstant jakt på något som kan dämpa smärtan. För att läka behöver syndabocken hitta sin rätta identitet.
Hjälten – den som presterar för att bli älskad
Hjälten är barnet som hanterar familjens problem genom att bli bäst. De presterar på topp i skolan, inom idrott eller i andra sammanhang – allt för att skapa en illusion av att familjen är framgångsrik och problemfri.
Föräldrarna bidrar sällan till hjälterollen, men när barnet lyckas är de där och tar åt sig äran. Hjälten får bekräftelse genom sina prestationer, och självkänslan blir därför helt knuten till framgång.
I vuxenlivet är hjälten ofta en driven person – chefer, entreprenörer och högpresterande yrkespersoner finns ofta i denna kategori. Men samtidigt har de svårt att sätta gränser och riskerar att bränna ut sig. De är ständigt upptagna, deras kalender är full, och de prioriterar ofta bort sin egen familj. För att läka behöver hjälten inse att hens värde inte är kopplat till prestation.
Räddaren – den som tar på sig föräldrarnas ansvar
Räddaren är barnet som axlar vuxenrollen i familjen. De städar, tröstar, medlar och ser till att vardagen fungerar. Ofta hjälper de en berusad förälder till sängen eller tar hand om småsyskon för att täcka upp där de vuxna brister.
Som vuxna dras räddaren ofta till omsorgsyrken som polis, sjukvård, kyrka eller socialt arbete. De har en unik förmåga att fånga upp människors behov, men de riskerar också att bli utnyttjade – de tar på sig för mycket och säger sällan nej.
På arbetsplatsen är räddaren den som alltid ställer upp, tar de tunga arbetsuppgifterna och håller ihop gruppen. Men om de hamnar hos en dålig arbetsgivare kan de pressas till utmattning, eftersom de aldrig sätter sina egna behov främst.
För att läka behöver räddaren dra hälsosamma gränser mot andra och förstå att hen är värdefull även om hen inte är behövd.
Oavsett vilken roll barnet tar sig an, bär de alla med sig samma grundläggande sår: skam, skuld och en längtan efter att bli älskade för den de är, inte för vad de gör. Dessa mönster kan följa med långt upp i vuxenlivet och påverka både relationer och arbetsliv.
- I kyrkan arbetar vi i en organisation som har ett gränslöst uppdrag och som på många sätt kan göda ett medberoende/överanpassning om vi inte är observanta, säger Annika Almström. Genom att bli medveten om dessa roller kan vi börja bryta mönstren – och istället skapa en ny väg där vi får vara oss själva, utan att anpassa oss för att överleva.
Text: Marianne Wijkmark
Bild: TT/Bildhuset/Jerker Andersson
Läs nu
