Yvonne Hallin blev den första kvinnliga kyrkoherden i Burs pastorat på Gotland. Hon bröt en manlig tidslinje med anor från 1240. Hennes livs syfte stod klart efter en rad dramatiska händelser.
Yvonne Hallin växte upp på Gotland, i ett litet samhälle utanför Visby. Efter en trygg barndom förändrades hennes liv dramatiskt 1974 när hennes yngre bror skadades allvarligt i en olycka i Kanada. Han bröt nacken när han skulle dyka ner i en bassäng. Brodern flyttades till Karolinska sjukhuset i Stockholm för rehabilitering. Under tiden flyttade Yvonne till Stockholm och började arbeta i vården som sjukvårdsbiträde. Allt för att kunna stötta sin bror på bästa sätt. Denna erfarenhet kom att påverka henne djupt och forma hennes framtida engagemang för att hjälpa människor.
Yvonne bildade familj och fick sonen Erik 1980. Familjen bodde i Jordbro, där Yvonne fortsatte att arbeta inom vården.
Från olycka till tro
Men Yvonnes liv var fyllt av prövningar. Hennes bror gick bort och kort därefter brann familjens lägenhet. Denna serie av händelser fick Yvonne att börja söka sig till tron för att finna svar. I januari 1983 fick hon en stark gudsupplevelse – en insikt om att hon var älskad och hade en uppgift att berätta för andra om Guds kärlek. Det blev början på en ny riktning i hennes liv. Kort därefter skiljde hon sig från sin dåvarande man och påbörjade sina studier vid Komvux för att få behörighet att studera till präst. Så småningom prästvigdes hon 1995. Hon såg det som sin kallelse att sprida budskapet om en förlåtande och älskande Gud.
Under studietiden försörjde hon sig genom allehanda yrken. Hon blev till exempel Stockholms första kvinnliga sopåkare. Hon arbetade extra även som busschaufför, hembiträde och servitris för att nämna några.
Efter prästvigningen tjänstgjorde hon som komminister i Österhaninge dit hon flyttade med sin dåvarande make Lennart. När sonen Erik tog studenten flyttade de tillsammans till Gotland där hon år 2000 fick uppdraget som kyrkoherde i Burs pastorat. Hon blev den första kvinnliga kyrkoherden någonsin. I över 22 år verkade hon som kyrkoherde och fick en stark relation till församlingsmedlemmarna, något hon beskriver som djupt meningsfullt och livsbejakande.
Ett nytt skede i livet
När Yvonne närmade sig pensionering vid 67 års ålder, efter 17 år som kyrkoherde i Djurö, Möja och Nämdö församling, gjorde hon en medveten reflektion över sitt yrkesliv och de erfarenheter hon samlat på sig. Flytten till en lägenhet i Stockholm blev en möjlighet att börja på nytt och hon tog återigen upp sin prästroll som vikarie i Stockholms innerstads församlingar. Här fick hon fokusera på själva kärnan i sin kallelse – mötet med människor i glädje och sorg, utan att behöva ta ansvar för administration och förhandlingar.
Idag lever Yvonne som pensionär på deltid. Hon promenerar, läser och spenderar tid med sin familj och särbon Jörgen som bor på Djurö. Vänskapsband från barndomen, liksom nära relationer med församlingsbor, har fortsatt att vara en värdefull del av hennes liv. Hon är särskilt tacksam för att hon har kunnat dela både glädje och sorg med människor över åren, något hon värdesätter djupt.
Yvonne ser pensioneringen som en möjlighet att reflektera över det goda i sitt yrkesliv och att odla sina intressen. Hon poängterar vikten av att vårda de kontakter hon har byggt upp genom åren och att släppa det som inte blev som det var tänkt. För henne handlar det om att fortsätta möta människor och dela Guds kärlek.
Med sin rika livserfarenhet och sitt starka engagemang för människors välbefinnande är Yvonne Hallin ett levande bevis på den styrka och inspiration som kommer av en genuin tro och en kallelse att hjälpa andra.
Yvonne hälsar att hon har haft god hjälp av KyrkA och fått stöd i utmaningar och beslut som kom med ansvaret som kyrkoherde. Därför vill vi här passa på att påminna om KyrkAs chefsrådgiving för kyrkoherdar.
Text: Marianne Wijkmark
