Under KyrkA-veckan i oktober möter du Eva-Mari Karlsson Kempi, stiftsdiakon i Västerås. Hon delar med sig av forskning och erfarenheter kring diakonens gränslösa uppdrag.
– Min väg till diakon började egentligen redan när jag gjorde det diakonala året även om jag inte förstod det då, berättar Eva-Mari Karlsson Kemp. En sommar vikarierade jag för en diakon som var på semester. Jag tog över vissa av hans uppgifter, vilket gav mig en första inblick i vad diakonalt arbete kunde innebära.
– Men just då bestämde jag mig för att inte arbeta i kyrkan, säger hon. Jag tänkte att engagemanget i kyrkan skulle få vara på fritiden. Jag trodde också att diakoner behövde jobba mest kvällar och helger för att nå människor.
Vad gjorde att du ändå återkom till kyrkan?
– När jag kom hem från ett kamratprojekt i Södra Afrika, Meeting Swaziland, var jag ganska vilse och funderade på vad jag ville göra med mitt liv, fortsätter hon. Jag hade testat både vård och fabriksarbete, och fick sedan ett vikariat som kyrkvaktmästare. Det jobbet lärde mig mycket om församlingsarbete, kunskap jag haft stor nytta av senare.
– Det var också under den perioden som kollegor uppmuntrade mig att söka socionomutbildningen på diakoniinstitutionen Stora Sköndal, tillägger hon.
Hur påverkade utbildningen din syn på diakonalt arbete?
– På Stora Sköndal läste jag på socionomutbildningen och då ingick en termin av den diakonala profilutbildningen. Den gav mig insikter i hur du bemöter människor med olika religiös bakgrund, i situationer som sjukhusbesök, dödsfall eller familjebehandling. Jag tänkte: ”Det här är bra att ha med sig som socionom.”
– Samtidigt jobbade jag extra på Erstas boende för unga kvinnor, UKV. Jag städade även på museum och gjorde storstädningar på företag, ofta på helger. Efter praktik inom kriminalvården arbetade jag också extra åt Högsta domstolen.
Det låter som en bred erfarenhetsgrund. Hur ledde allt detta till diakoni?
– Ja, det blev en ganska brokig samling erfarenheter, men tillsammans med ett starkt inre kall så landade jag ändå i beslutet att bli diakon, säger Eva-Mari Karlsson Kempi. Och jag ångrar verkligen ingenting.
Hur har det varit att arbeta som diakon?
– Fantastiskt! Jag har arbetat i olika församlingar, på nationell nivå, i Svenska kyrkan i utlandet och nu på stiftsnivå. I många av mina tjänster har jag fått höra att diakonuppdraget verkar splittrat. Men jag har aldrig upplevt det så. För mig har det varit varierande och det ena ger energi till det andra.
– Visst har det funnits intensiva arbetsperioder där jag jobbat mer än 40 timmar i veckan, fortsätter hon. Men med tiden har jag blivit bättre på att hålla koll på tiden och ta ut ledighet när det passar både arbetet och mig själv. Jag är en sådan person som blir stressad om schemat är för fast. Jag behöver viss flexibilitet för att kunna utföra uppdraget.
Har du fördjupat dig i diakonins roll på något särskilt sätt?
– Ja, jag fick möjligheten att skriva en masteruppsats om kvalitetsmätning av diakoni. Något som var otroligt intressant och viktigt för min egen förståelse av uppdraget. Jag är tacksam till min dåvarande arbetsgivare som gjorde det möjligt.
Vad ger dig kraft i ditt arbete?
– Mötet med människor. Att få hitta vägar för hur vi som kyrka kan vara ett stöd för den enskilde och samtidigt påverka samhället i stort. Att fira och forma gudstjänster. Och inte minst att se någon som varit utsatt resa sig i glädje. Det är stort.
Vad hoppas du på framöver?
– Att vi fortsätter tala om kyrkans diakonala kallelse, om hur den påverkar våra medlemmar, vårt samhälle och hur vi själva lever ut den. Det är ett samtal som aldrig får tystna, avslutar hon.
Text: Marianne Wijkmark
