Under andra världskriget mobiliserades inte bara arméer utan också människors inre styrka. Här växte idén om andlig beredskap fram i Sverige. Under årets KyrkA-vecka gästade forskaren och teologen Ida Olenius förbundet för att kasta nytt ljus över denna bortglömda del av vår beredskapshistoria.
När andra världskriget bröt ut den 1 september 1939 stod Sverige inför en osäker framtid. Trots neutralitetens skydd kände många svenskar oro när krigets skugga drog över Europa. För Svenska kyrkan innebar detta inte bara en tid för själavård, utan också en möjlighet att bidra till “andlig beredskap”: folkets inre styrka.
– När jag började min forskning för sju, åtta år sedan kändes krigstiden väldigt avlägsen. Beredskap var inte något som var aktuellt då, men med pandemin och den senaste tidens globala utveckling har ordet återigen lyfts fram, säger Ida Olenius.
En inspirerande förebild: Finland
Krigets verklighet blev påtaglig först när Sovjetunionen anföll Finland i november 1939. Under vinterkriget blomstrade solidariteten i Sverige. Tidningarna rapporterade om finländarnas mod och uthållighet: civila och soldater uppträdde med lugn och beslutsamhet trots dåliga odds.
Biskop Bengt Jonzon i Luleå beskrev finländarna med beundran: “Trots att Finland fått acceptera svidande fredsvillkor kunde de ändå betraktas som segrare. De hade klarat sig tack vare att de var det mest kristna folket i evangelisk mening.” Finländarnas påstådda religiösa engagemang, avhållsamhet från alkohol och spel samt förmåga att prioritera “sömn och Guds ord” blev exempel på hur andlig styrka kunde inspirera hela nationen.
Våren 1940 hörde sig ärkebiskop Erling Eidem för hos biskopen i Borgå för att söka information om kyrkans arbete med andliga befolkningsskyddet. Det var ett arbete som syftade till att ta hand om både den sociala och andliga omvårdnaden av civilbefolkningen. Detta fick direkt inflytande på Svenska kyrkans idéer om andlig beredskap.
Vad innebar andlig beredskap?
Andlig beredskap handlade inte enbart om religiös tro. Det var ett försök att stärka befolkningens mentala och moraliska motståndskraft inför krigets påfrestningar. Begrepp som “inre front”, “kulturell beredskap” och “kristen linje” användes flitigt. Idealen omfattade offervilja, ansvarskänsla, fosterlandskärlek, uthållighet och motståndskraft mot ryktesspridning och desinformation.
Ida Olenius förtydligar: – Ett framgångsrikt militärt försvar ansågs vara beroende av befolkningens psykiska och mentala styrka lika mycket som av soldater och vapen.
Organisation och praktiska åtgärder
Trots ambitionen saknades tydliga riktlinjer. Sverige byggde upp flera parallella organisationer: staten skapade Sektionen för kulturell folkberedskap, Svenska kyrkan deltog inledningsvis i den ekumeniska Kommittén för kristen beredskap och inrättade dessutom ett eget utskott för andlig beredskap. Alla hade målet att stärka folkets inre moraliska och mentala försvar, men det fanns också överlappningar och organisatoriska spänningar.
Beredskapsutskottet skickade ut cirkulär till församlingarna med instruktioner om praktiska åtgärder: bilda lokala frivilligkårer, stödja inkallades familjer och förbereda för evakuering. Dessutom organiserades konferenser och kurser som behandlade allt från arbetslöshet och ungdomskultur till moral och sedlighet.
En metod för att stärka andlig beredskap var andaktsboken Tröst i ofärd – en guide med bibeltexter, psalmer, böner och sånger för användning i skyddsrum. Boken skulle ge tröst i krisens värsta scenarier, även om den aldrig behövde användas.
Samarbete och spänningar
Kyrkan uppmanade också till samarbete med Hemvärnet, Röda Korset och andra organisationer. Samtidigt uppstod konflikter, bland annat om hur olika kristna samfund skulle representeras i den ekumeniska kommittén och hur mycket inflytande kyrkan hade gentemot staten.
– Det fanns många olika personer och grupper som engagerade sig på olika sätt. Det fanns inga gemensamma recept, men vissa ingredienser återkom, konstaterar Ida Olenius.
Andlig beredskap i praktiken
Många av de insatser som genomfördes handlade om vardagliga förberedelser men också om att stärka moralen. Utskottet kartlade till exempel sedligheten vid militära förläggningar, skapade en andaktsbok och arrangerade folkliga möten. En viktig del var att uppmärksamma både unga och äldre på behovet av personlig moral som grund för nationens styrka.
Ida Olenius drar slutsatsen att andlig beredskap i Sverige under andra världskriget var ett komplext begrepp där Svenska kyrkan ville spela en central roll: – Det handlade om en stark inre front som ett komplement till den yttre. Genom att inspirera, organisera och undervisa försökte kyrkan skapa ett samhälle som var redo inte bara militärt, utan också mentalt och moraliskt.
Genom att studera dessa insatser kan vi idag reflektera över hur samhällets inre styrka formas i tider av kris, och hur historia och andlighet kan samverka i kampen för ett hållbart samhälle.
Finland som förebild för svensk andlig beredskap
Efter fredsavtalet mellan Finland och Sovjetunionen 1940 framställdes finländarna som ett idealfolk, med beslutsamhet, stark kristen tro och rakryggad moral. – Jämfört med Finlands folk framstod det svenska folket i mer ofördelaktig dager, säger Ida Olenius. Hon betonar att biskop Bengt Jonzon menade att moral och tro hade räddat Finland undan nederlag, och att detta ideal inspirerade Svenska kyrkan att arbeta för folkets inre styrka.
Den 30 juni 1940 arrangerade beredskapsutskottet och Kommittén för kristen beredskap ett program på Skansen i Stockholm.
– Tre talare stod på scenen. Det var Manfred Björkqvist, som senare blev Stockholms första stiftsbiskop, högerledaren och ecklesiastikministern Gösta Bagge samt författaren Harry Blomberg från Oxfordgrupprörelsen, förklarar Ida Olenius. Programmet bestod av tal, nationalsången, psalmer och fosterländska sånger och sändes i radion, med syftet att väcka både patriotism och inre styrka hos svenska folket.
Riksmarscher och fysisk beredskap
Ett konkret uttryck för svensk folklig beredskap under kriget var de så kallade riksmarscherna, ett slags promenadtävlingar som gav folk möjlighet att visa sin nationella enighet och beredskap. – I oktober 1940 uppmanades folket att även delta i en ”riksmarsch till kyrkorna” och samtidigt närvara vid högmässan. Tanken var att förena kropp och själ i beredskap, säger Ida Olenius. Dessa evenemang visade på hur kyrkan aktivt sökte engagera folket i nationens inre försvar.
Kommunikation och moralupplysning
Beredskapsutskottet använde flera kanaler för att nå ut. Broschyrer, radioinslag och herdabrev var viktiga verktyg.
– Biskop Gustaf Aulén i Strängnäs skrev ett extra herdabrev våren 1940 med anledning av kriget i Finland och hotet mot Sverige, berättar Ida Olenius.
Syftet var inte bara upplysning, utan också att engagera riksdagens ledamöter och påminna dem om folkets inre beredskap som en nationell angelägenhet.
Ett annat exempel var uppropet från Oxfordgruppen, som samlade omkring 19 300 underskrifter med krav på moral, osjälviskhet och lydnad inför Gud. Underskrifterna överlämnades till riksdagen i mars 1941. Den 23 november samma år undertecknade riksdagsledamöter och kyrkomötesrepresentanter deklarationen att “den svenska linjen är den kristna linjen.”
– Genom dessa initiativ försökte kyrkan definiera vad andlig beredskap var och samtidigt markera vilka värden som ansågs nödvändiga att försvara i Sverige, fortsätter Ida Olenius
Andlig beredskap genom konst och film
Kyrkans arbete sträckte sig även till kultur och konst. Rune Lindströms pjäs Himlaspelet blev ett uttryck för detta.
– Pjäsen handlar om bonden Mats Ersson som vill gå till rätta med Gud och nämner egentligen ingenting om krig eller nation. Ändå framhäver den sambandet mellan det svenska och det kristna, säger Ida Olenius.
Lindström själv uttryckte att utan kristen tro var svenskheten död och att tron gjorde folket uthålligt och modigt nog att försvara sitt land.
Kyrkliga beredskapsfilmer som Den stora trappan (1941) och Härlig är jorden (1943) visualiserade samma idé. Bilder av kyrkor, natur och människor som samlas i gemenskap visade hur kristen tro och nationell sammanhållning hörde samman. En dokumentärfilm från 1940 visade också ett dop på en militärförläggningar, där kallelsen att vara kristen och kallelsen att försvara landet knöts tätt samman.
Tre dimensioner av andlig beredskap
Ida Olenius framhåller att begreppet andlig beredskap hade flera dimensioner: praktisk, existentiell och ideologisk. Den praktiska handlade om konkreta uppgifter som evakuering, skyddsrum och stöd till inkallades familjer. Den existentiella handlade om att förmedla hopp och uthållighet till civilbefolkningen. Den ideologiska syftade till att stärka kyrkan och dess anseende, samt att betona kristendomens betydelse för nationens överlevnad.
– Det handlade i grunden om att göra folket mentalt starkt och att visa lojalitet med Sverige, säger Ida Olenius. Samtidigt fanns risker med att kristen tro reducerades till ett verktyg för nationell nytta.
– Balansen mellan kyrkans religiösa integritet och dess roll som nationellt stöd var känslig, poängterar hon.
Lärdomar för idag
Olenius reflekterar över hur andlig beredskap kan förstås i modern tid.
– Praktiskt handlar det om att fortsätta utföra kyrkans grunduppdrag, men också om att kommunicera med myndigheter och planera för skydd och stöd. Existentiellt handlar det om att förmedla hopp och mening även under svåra omständigheter. Ideologiskt måste vi reflektera över kyrkans roll och hur kristendom kan förmedlas utan att instrumentaliseras i syften som är främmande för kyrkan.
– Svenska kyrkan har i dag en annan roll än på 1940-talet, men andlig beredskap handlar fortfarande om att stå stadigt i en kris och att både ge människor styrka och att tydliggöra kyrkans uppdrag bortom den nationella nyttan, avslutar hon.
Text: Marianne Wijkmark
