Efter mer än 30 år som präst har Per Gyllenör sett Svenska kyrkan förändras. Administrationen har vuxit, kyrkoherdens roll har blivit alltmer komplex och något av glädjen i uppdraget riskerar att gå förlorad. Per tror dock att glädjen i uppdraget kan återvinnas trots att förutsättningarna har förändrats.
Per Gyllenör prästvigdes i Växjö 1995 och fick sin första tjänst som kyrkoherde 2006. Sedan dess har han samlat erfarenheter från Svenska kyrkan både i Sverige och i utlandet. I dag är han kyrkoherde i Barkåkra församling och ledamot i KyrkAs förbundsstyrelse.
När han blickar tillbaka på sitt yrkesliv är det framför allt en förändring som framträder: administrationen tar allt större plats.
– När jag gick min första kyrkoherdeutbildning på 1990-talet fick vi höra att ungefär hälften av arbetet bestod av administration. I dag är det betydligt mer än så.
Under sina första år som kyrkoherde i början av 2000-talet hade Per Gyllenör inga problem med att hinna med sina olika uppgifter och ansvar för allt från gudstjänster och konfirmander till hembesök och barnverksamhet, trots att han var ensam präst i församlingen.
I dag ser förutsättningarna annorlunda ut. Per saknar delar av hur det var tidigare då han kunde vara chef och präst fullt ut och samtidigt ha kraft och glädje kvar efter arbetsdagens slut. Samtidigt finns det ingen mening med att vara besviken på sakernas tillstånd. Ingen blir glad av en desillusionerad präst. Att få stå i Guds tjänst är alltid nåd oavsett omständigheterna.
Från sjömanskyrkan till strandpromenaden
Pers yrkesliv har också fört honom långt utanför Sveriges gränser. Han har arbetat för Svenska kyrkan bland annat i Rotterdam, Wien, på Teneriffa och i Paris.
Den anrika sjömanskyrkan har över tid förändrats. Den svenska handelsflottan avflaggades på åttiotalet och sjömanskyrkorna har blivit församlingskyrkor för boende och turistande svenskar.
I Wien fick han uppleva ekumeniken på nära håll genom möten med katolska, anglikanska och lutherska kyrkor. Särskilt minns han samtalen med de anglikanska prästerna.
– De hade en tillbakalutad inställning. Jeans och uppkavlade skjortärmar. Vi sågs på Café Opera och hade teologiska samtal bland kroggästerna. Populärt och roligt.
På Teneriffa väntade ett annat tempo. Kyrkan låg vid strandpromenaden och mötena med människor kunde ske lika naturligt på en parkbänk som inne i kyrkan.
I Paris arbetade han med flyktingar och ledde en omorganisation av flyktingarbetet. Erfarenheterna från utlandskyrkan har gett honom perspektiv på hur kyrkans uppdrag kan ta sig olika uttryck beroende på sammanhang och människors behov.
Styrka i det lilla formatet
Sedan sju år tillbaka är Per kyrkoherde i Barkåkra församling. Här har han funnit ett sammanhang som passar honom.
Församlingen har omkring 5 000 medlemmar, en kyrka och en högmässa varje söndag klockan tio. Per beskriver en välfungerande verksamhet med engagerade medarbetare, ett lojalt kyrkoråd, god ekonomi och välskötta fastigheter.
– Kyrkans styrka har alltid varit de små enheterna och sammanhangen där relationer byggs och människor lär känna varandra. Jag tror också det är kyrkans framtid. Vi behöver odla fokus på att vara kyrka för och bland människor.
Han ser samtidigt de ekonomiska utmaningar som Svenska kyrkan står inför och oroar sig för vad som riskerar att gå förlorat när församlingar slås samman till större enheter.
Präst eller chef, måste kyrkoherden välja?
Per har varit medlem i KyrkA sedan studietiden. Att engagera sig i ett fackförbund med kyrkliga rötter har alltid känts självklart.
– Det är en styrka att KyrkA har en djup förståelse för vad kyrka är och för akademikernas arbetssituation.
Genom sitt uppdrag i förbundsstyrelsen vill han särskilt uppmärksamma kyrkoherdens arbetsmiljö och identitet.
– Är det så att vi ska förlika oss med att vara mer chefer än präster? Eller ska vi återta något som gått förlorat på vägen?
Per är väl medveten om att dagens kyrkoherdar behöver hantera omfattande administration, arbetsgivaransvar och ekonomiska prioriteringar. Samtidigt behöver det finnas utrymme för det prästerliga uppdraget.
Han lyfter också behovet av att prioritera när resurserna är begränsade. Vad ska kyrkan lägga tid, pengar och medarbetarnas kraft på? Hur ska verksamheten och kansliets växande behov balanseras?
Det är viktigt att skapa förutsättningar för ett hållbart arbetsliv, där kyrkoherden kan vara både präst och ledare utan att förlora glädjen i uppdraget.
Evangeliet är ett glatt budskap
När samtalet kommer in på kyrkans framtid återvänder Per till glädjen. Han menar att kyrkan behöver återupptäcka något av det som finns i själva evangeliets kärna.
– Evangeliet betyder ju glatt budskap.
Han önskar att kyrkan i högre grad kunde inspireras av de historiska kyrkornas sätt att uttrycka tron och glädjen över skapelsen.
– Allt handlar inte om att komma till rätta med synd. Det finns så mycket mer. Vi kan glädjas åt att vi är skapade till Guds avbild, att det finns en skapelse runt omkring oss. Att vara människa är fantastiskt. Vi är omslutna av Guds nåd och kärlek. Glädjen är kyrkans grundackord.
Per påminner om att kyrkan historiskt ofta har fått en särskild betydelse i tider av svårigheter. Kanske är det också där en del av framtidens uppdrag finns: att fortsätta vara en närvarande kyrka när samhället förändras.
För egen del hoppas han kunna fortsätta bidra i Barkåkra och genom KyrkA. Att värna de små sammanhangen, lyfta kyrkoherdens arbetsmiljö och skapa utrymme för det som gör uppdraget meningsfullt.
Bild: Barkåkra kyrka, fotograf Pär-Martin Hedberg HioPhoto.
Text: Marianne Wijkmark
