En vanlig missuppfattning är att när barn fyller 12 år får de bestämma vem de ska bo hos. Eller vem som ska vara deras vårdnadshavare och hur mycket umgänge de ska ha med den andre föräldern. Men riktigt så enkelt är det inte. Här reder vi ut begreppen.
När domstolen ska bestämma huruvida ett barns egen vilja ska ha någon avgörande betydelse i målet är det en mängd faktorer som beaktas. Åldern beaktas såklart, men ännu viktigare är mognadsgraden. Ett barn kan vara 12 år gammalt men ha en mognadsgrad som motsvarar ett äldre eller yngre barn.
Vissa barn kan även lida av någon sjukdom eller befinna sig i en situation som rubbar deras sinnesstämning. Detta kan ha en direkt inverkan på hur de tänker och uttrycker sig, vilket i sin tur kan påverka domstolens bedömning av den betydelse som barnets uttryckta vilja ska tillmätas.
I nedanstående tre exempel är barnen i samma ålder (mellan 12 och 13 år) men Högsta domstolen valde att ge tre skilda bedömningar i hur stor utsträckning barnens egen vilja skulle påverka avgörandet.
Flickan som inte ville träffa sin pappa.
I första fallet var flickan som målet gällde mycket bestämd och hon ville inte träffa sin far. Hon hade varit oerhört tydlig när hon uttalat sig och det rådde inget tvivel om vad hon ville. Däremot ansåg Högsta domstolen att flickans ovilja att träffa pappan mest troligt var ett resultat av moderns inflytande, då flickan själv inte hade umgåtts tillräckligt med sin far för att kunna bilda sig en uppfattning om honom. Högsta domstolen bestämde därför att ett barns generella behov av en god och nära kontakt med båda föräldrarna vägde tyngre än flickans ovilja att träffa sin far. Högsta domstolen bestämde att flickan skulle få umgängesrätt med sin far.
Pojken som (kanske) ville bo hos sin mamma.
I det andra fallet hade pojken som målet gällde vid flera tillfällen uttalat sig. Högsta domstolen ifrågasatte inte att pojken hade uttryckt att han ville bo hos sin mor vid de angivna tillfällena, men den ansåg samtidigt att han vid andra tillfällen inte varit tydlig och ibland hade han till och med vägrat att ta ställning. Därför bestämde Högsta domstolen i det fallet att pojken inte hade uttryckt en så bestämd vilja som krävs för att den skulle tillmätas någon avgörande betydelse i målet. Högsta domstolen bestämde att fadern fortsatt skulle vara ensam vårdnadshavare för pojken.
Flickan som bara ville bo hos sin pappa.
I det tredje fallet hade flickan som målet gällde, i förhör och vid flera andra tillfällen, givit ett klart och otvetydigt besked om att hon ville att hennes far skulle anförtros ensam vårdnad om henne samtidigt som hon förklarade att hon inte ville leva med sin mor. Högsta domstolen ansåg att flickans mognadsgrad korresponderade med hennes ålder. Domstolen bestämde, trots att det fanns skäl att ifrågasätta faderns lämplighet som vårdnadshavare, att det inte fanns något som antydde att ett beslut i enlighet med flickans vilja skulle innebära någon fara för henne. Högsta domstolen bestämde att fadern skulle anförtros vårdnaden om flickan.
Dessa tre enkla exempel är långt ifrån heltäckande, men de visar att det finns fler faktorer än enbart åldern att beakta när domstolen ska bestämma om barnets vilja ska tillmätas någon betydelse för avgörandet.
Sammanfattningsvis; det är svårt att säga att ett barn själv får bestämma i frågor som avser vårdnad, boende och umgänge enbart för att barnet har fyllt 12 år. Ju äldre barnet blir desto svårare blir det att bortse från dess vilja, men det är en helhetsbedömning som måste göras och förutsättningarna skiljer sig alltid från fall till fall. Det är därför domstolarna i majoriteten av fallen inhämtar en utredning från de sociala myndigheterna för att kunna beakta samtliga omständigheter i varje enskilt fall.
Text: Moussa Gergi, processjurist på HELP.
