Arbetsmiljö är inte bara giftiga kemikalier och tunga lyft. När föreskriften om organisatorisk och social arbetsmiljö kom för över sex år sedan satte den fokus på sådant som arbetsbelastning, stress och kränkande särbehandling, men den kan användas mycket mer understryker experter för KyrkA.
Bland dem som engagerar sig i arbetsmiljöfrågor kallas föreskriften kort och gott OSA:n. De tre bokstäverna OSA står för organisatorisk och social arbetsmiljö och ålägger arbetsgivaren att jobba med frågor i den psykosociala arbetsmiljön.
Arbetsgivaren ska arbeta förebyggande. Arbetstagarna ska bland annat ha tillräckligt med tid för sina arbetsuppgifter och arbetsplatsen ha tillräckligt med personal för sitt uppdrag. Uppstår problem måste de åtgärdas. För hög arbetsbelastning kan till exempel mötas med prioriteringar bland arbetsuppgifterna.
– Jag har följt önskemålen om en föreskrift sedan 1979 och är glad över att den nu finns efter 35 år. Den tar upp fler frågor och är mer detaljerad än vad jag hade hoppats på, säger Maria Steinberg, docent i arbetsmiljörätt och seniorforskare.
Hon har gjort en av de få utvärderingarna av OSA:n. En annan är gjord av Saco för ett år sedan: ”Fem år med OSA-föreskrifterna”. Båda är urvalsundersökningar och båda visar på många positiva effekter av föreskriften. Samtidigt finns utrymme för förbättringar.
– Ja, de allra flesta i vår undersökning är glada över att OSA:n finns, eftersom den har förtydligat behoven av att arbeta med organisatorisk och social arbetsmiljö. Samtidigt finns ganska mycket kvar att göra med själva implementeringen, säger Karin Fristedt, utredare av arbetsmiljöfrågor på Saco.
Organisationens rapport bygger på fokusintervjuer med skyddsombud och arbetsmiljöansvariga på Saco-förbunden. Steinberg har granskat ett hundratal anmälningar utifrån arbetsmiljölagen. De är så kallade 6:6a-anmälningar som gjorts till Arbetsmiljöverket.
Föreskriftens 14 paragrafer tar upp sådant som arbetsbelastning, tydlighet när det gäller arbetsuppgifter och prioriteringar av dem, psykiskt påfrestande arbete, arbetstid och kränkande särbehandling. Men den ålägger också arbetsgivaren att utbilda chefer och arbetsledare i hur ohälsosam arbetsbelastning förebyggs och hanteras. Detsamma gäller kränkande särbehandling. Arbetsgivaren ska också ha rutiner för hur kränkande särbehandling hanteras om det förekommer.
Dessutom ska arbetsgivaren ha mål för hela området och ta fram dem i medverkan med de anställda.
Sacos rapport ger en varierad bild av hur föreskriften fungerar i arbetslivet.
– Om det finns ett bra systematiskt arbetsmiljöarbete på arbetsplatsen är sannolikheten större att föreskriften också används. Där det inte finns en god samverkan och det systematiska arbetsmiljöarbetet saknas kommer inte heller OSA:n in, säger Karin Fristedt.
I större organisationer finns risk för att måldokument i dessa frågor stannar på en hög nivå och inte förs ut i organisationen ner till den enskilde anställde.
Ett annat problem är bristande befogenheter för chefer som fått delegerat ansvar för arbetsmiljön men inte får resurser för detta.
– Som chef måste du ha resurser och mandat. Många av de intervjuade, särskilt i kommunal och regional sektor, säger att deras linjechefer inte riktigt äger frågan.
De saknar ekonomi. Kvar för chefen att laborera med är tid, metoder och kvalitet, konstaterar Fristedt.
Ett bra arbetsmiljöarbete kan beskrivas som en cirkel, enligt Fristedt. Man börjar med undersökningar, gör riskbedömningar, sätter in förebyggande åtgärder och avslutar med en uppföljning där man utvärderar om åtgärderna har gett önskad effekt.
Långt ifrån alla tar sig an den organisatoriska och sociala arbetsmiljön på detta sätt. En viktig slutsats i Sacos rapport är att på många arbetsplatser används föreskriften först när ett problem uppstått.
– Arbetsgivare ingriper i efterhand och det sker på individnivå. Däremot används den nog för lite i det förebyggande arbetet, till exempel att en arbetsgrupp redan i förväg prioriterar arbetsuppgifter.
Detta gäller även området kränkande särbehandling. Rutiner finns ofta när en kränkning har skett. Det har lett till att fler utredningar än tidigare görs, uppger de intervjuade i undersökningen. Däremot är det förebyggande arbetet osynligt.
En brist vid sidan av föreskriften är att det inte finns något lagutrymme som kan ge den drabbade upprättelse. Diskrimineringslagens grunder täcker inte allmän mobbning i arbetslivet. Saco har tillsammans med LO och TCO efterlyst en översyn av detta område.
Frågan om möjligheten att driva mobbningsärenden återkommer på möten med förbunden, berättar Karin Fristedt.
– Den skaver.
De intervjuade förtroendevalda inom Saco efterlyser också mer utbildning på föreskriftens område. Även om mycket informationsmaterial finns önskar de fler exempel på hur föreskriften ska användas och vill ha mer rättspraxis som vägledning.
– Mer konkret stöd efterfrågas. Hur ska riskbedömning göras i just denna situation? Vilken är de exakta paragrafer i regelverket som jag kan hänvisa till? Hur göra när chefen inte har mandat att påverka kraven?
När seniorforskaren Maria Steinberg får frågan om vilka som är hennes bästa råd till skyddsombuden när det gäller OSA:n säger hon: Läs föreskriften.
– Läs den och prata om den!
Hon har utvärderat hur skyddsombuden agerar då arbetsgivaren inte åtgärdar brister i den psykosociala arbetsmiljön och skyddsombuden måste göra en anmälan till Arbetsmiljöverket. Ofta gör de en mycket bra problembeskrivning, men i nästan hälften av de hundra undersökta fallen saknas tydliga krav på Arbetsmiljöverket.
Skyddsombuden berättar inte vad de vill att verket ska göra.
Genom att hänvisa till paragrafer i föreskriften får de lättare det efterfrågade stödet.
– Tänk om skyddsombuden kunde sätta sig ner och stryka under de viktiga orden i paragraferna. Det kanske tar en halvtimme. De skulle tjäna mycket på det, säger Maria Steinberg.
Arbetsmiljöverket kan bara ge stöd när de ser en rättslig grund för sitt ingripande, understryker hon.
– Skyddsombuden måste försöka uttrycka någon form av krav, även om dessa inte är exakta. Om de sätter sig in i paragraferna ökar chansen till stöd från Arbetsmiljöverket.
Samtidigt som Steinberg säger detta ger hon en eloge till skyddsombuden och är imponerad av deras arbete.
– Generellt sett har de varit mycket ambitiösa. De har verkligen önskat förklara vilka problem som finns på arbetsplatsen och beskrivit dem för arbetsgivaren och Arbetsmiljöverket.
Hon grundar sin slutsats på ett hundratal anmälningar med omkring 800 sidor text som är gjorda utifrån arbetsmiljölagen. Dessa så kallade 6:6a-anmälningar har lämnats in under föreskriftens första fem år. Steinberg har skrivet en rapport till Arbetsmiljöverket, vilken ska ingå i en större utvärdering av föreskriften.
Som en av de mest erfarna arbetsmiljöexperterna i landet ger hon den relativt färska OSA:n både ros och ris. Hon är mycket nöjd med flera av paragraferna och lyfter fram nummer elva som kanske den bästa.
Den säger att arbetstagaren ska känna till vilka arbetsuppgifter som ska utföras, vilka resultat som ska uppnås, om det finns särskilda sätt som arbetet ska utföras på, vilka arbetsuppgifter som ska prioriteras när tiden inte räcker till och vem arbetstagaren ska vända sig till vid behov av stöd.
Hon är också nöjd med att arbetstid har fått en egen paragraf och ser det som ett extra stöd i arbetsmiljöarbetet vid sidan av kollektivavtal och arbetstidslagen.
− Jag kunde aldrig drömma om att arbetstiden skulle tas med i föreskriften med så många exempel i de allmänna råden till paragrafen.
Men föreskriften är lång ifrån perfekt. Maria Steinberg ser också delar som behöver förbättras. Trots föreskriftens namn finns den organisatoriska arbetsmiljön enbart nämnd i den paragraf som tar upp olika definitioner, men begreppet hade behövts föras in för tydlighetens skulle i andra paragrafer.
− Det är väldigt otydligt i föreskriften om arbetsgivarens ansvar, säger hon.
Ett argument mot hennes kritik skulle vara att en paragraf i OSA:n hänvisar till föreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbete. Där framgår att arbetsgivaren måste göra riskbedömningar och fortlöpande undersökningar av arbetsmiljön.
− Men för den som inte är jurist är läsningen av föreskriften om organisatorisk och social arbetsmiljö och föreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbetet inte särskilt lätt.
Hon finner ytterligare en krock mellan den båda föreskrifterna. I OSA:n finns krav att arbetsgivaren ska ha mål för den organisatoriska och sociala arbetsmiljön och dessa ska tas fram i medverkan med arbetstagarna. Enligt föreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbete ska arbetsgivaren ta fram och ha en policy.
− Vad är skillnaden mellan mål och policy? Och bara i det första fallet ska arbetstagarna ges möjlighet att medverka. Detta tror jag är förvirrande för de flesta personer.
Maria Steinberg anser att förskriften är väldigt försiktig i reglerna om kränkandes särbehandling. Hon är enig med de fackliga parterna om behovet av en civilrättslig lagstiftning som kan ge den kränkte en upprättelse.
Som jurist ser hon möjligheter till införandet av ytterligare en diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen. I flera andra länder finns bestämmelser mot kränkningar av en medmänniskas värdighet. En sådan lösning vill hon se även i svensk lagstiftning.
När någon drabbas av kränkande särbehandling måste arbetsgivaren alltså ta tag i problemet enligt föreskriften OSA, men den säger inte vad som måste göras.
Svaret finns även här i föreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbete som reglerar att arbetsgivaren ska utreda.
− Även detta blir lite för krångligt för gemene man, konstaterar Maria Steinberg.
Carl von Scheele
